astri

AJ. AJ. AJ. Nu när jag skriver darrar jag fortfarande av efterverkningarna från tusen nålar som stuckits in i min fingrar och ben. Ägnade söndagskvällen åt att försöka sy till mina second hand-byxor, som när jag köpte dem såg ut som ett par utmärkta byxor med lite häng, men vid närmare granskning visade vara enorma. Betalade i och för sig bara en tia, så det var inte några bittra tårar som föll när det visade sig att det var fel storlek.

Hursom, jag är ingen stjärna på att sy och greja, mest på grund av att jag har sjukt dåligt tålamod, så jag övertalade mor min till att sy dem. Mor min övertalade å andra sidan mig till att nåla dem själv. Inte mer än rättvist, tänkte jag, och plockade med gott mod fram nålarna.

Ååh, jag ryser bara jag tänker på dem små, vassa sakerna. Jag ägnade ca en timme åt att få rätt passform, hur bra det nu gick, innan jag insåg att den passformen inte fanns, och bestämde mig för att pröva en annan modell. Morsan hade tipsat mig om att nåla på insidan, såklart, och jag följde hennes råd. Men att prova byxor som är ut- och invända ger inte något verklighetstroget intryck. Jag bestämde mig istället för att vända på dem, trots att nålarna satt på insidan, för att prova dem åt rätt håll. Visst skulle det göra lite ont när jag tog av dem, men lite nålstick klarar man väl av.

Byxorna gled på, nålade och fina, eftersom nålarna satt med spetsen nedåt. Efter att ha sett vilka partier som borde ändras, tänkte jag ta av mig dem. Icke då! Tusen nålar grävde ner sig i mina ben, och byxorna satt fast på mig. Oh, den smärtan! Jag började nästan gråta av frustration, för det fanns inget annat att göra än att sakta dra av dem. Efter tio minuters sammanbiten kamp mot nålarna, kom jag ur byxorna. Lättnad, lättnad!

                               
                                Slutresultatet! I bästa Carlings-modell (njaae... och tacka gud för det).

Är trött idag, så ni får nöja er med en bild. Har haft en helt horribel hårdag, inte nonsenssorten, utan den verkligt hemska. Jag har gått runt hela dagen och sett ut som... Glenn Hysén? Harald Treutiger? Nja, men ni fattar grejen. Folk med fula frisyrer.

                              
J             ag hinkar kaffe på favoriten Muffin. I förhållande till hur mittt hår sett ut idag, är frisyren på bilden to die for.

Jag och datorer är, vilket jag tidigare nämnt, inte de bästa av vänner. Jag får ont i huvudet och datorn börjar gråta. Det var antagligen därför det tog ett antal timmar för mig igår, när jag försökte lura ut hur man ändrar layouten utan att bli tvungen att använda blogg.se´s halvsjabbiga ramar. Det löste sig till slut - men bara delvis. Som ni ser lever och frodas blommorna runtom min text, och I dun wan them dem flowas. Hjälp?

En sak jag lade märke till när jag gled runt bland bloggarna, är de rosa flicksens förkärlek till collage. "Vill ha" brukar rubriken vara, och sedan ett collage på butt ugly kläder. Möjligtvis något buret av Nicole Richie (dotter till "Världeens vitaaaste negeeeer") alt. Paris Hilton.

I protest gör jag därför ett collage med... ja, vad vet jag? Japanska artister? Är det nonsens nog för er?



                                      
På bilden ser ni den omtalade rockstjärnan Tatsurou (tack, Google), gruppen Fonky & Love, Diamond Yukai, även han en mycket känd artist, popstjärnan Angel och slutligen, det färgglada bandet till höger, Uchusentainoiz (tror jag dem hette).

Slutligen lägger jag till ett citat från en annan blogg jag hittade, namn ska inte nämnas (HTML-adress ska inte nämnas låter inte lika fly). Så mycket kan jag säga att personen i fråga lever och frodas i min gamla hemstad Lund, så människor från Ludvika-trakten kan känna sig lugna. Det var en speciell dikt jag fastnade för; jag tyckte så mycket om den att jag började gråta (tårar av sann glädje, jeez, vad dålig den är). Hursomhelt; njut!

Idag börjar jag med en ny kategori, kallad (sön)Dagens outfit. Tänkvärda söndagsutstyrslar kommer bloggas upp, och jag lovar att det är sevärt. Bakfyllekläder är det hippaste.


                                  

(sön)Dagens outfit består av, som ni ser, en t-shirt med Eriksson, Glenmark och Strömstedt, lånad av Ingolf, flätat hårband från H&M (en tjuga, kanske?) och ett par mjukisbyxor, även dem från H&M (ca 200 riksdaler).

                     

Det var ett tag sen den här syntes i DNs kontaktannonser, men den är helt briljant. Den verkliga frågan är om han fick några svar, antar jag. "Kan ses och provköras utan köptvång". Hur mycket filade han på den är lilla annonsen?

Skriver ett nytt kort och tråkigt inlägg, eftersom jag inte har nåt bättre för mig. Det är ingen hemma, och jag sitter mest och väntar på att småkusinerna ska komma tillbaka från sin skidtur så att jag kan spendera lite quality time med dem innan jag traskar till Ingolf. Livet leker.

Lyckan var stor när jag upptäckte att min bror snott med sig 10 gb ny musik! Framförallt som det var musik som främjar vårkänslorna; alla Smiths-album, några Dylan och framförallt: Pavements album! Lyssnar just nu på "Cut your hair" för femte gången. Om ni inte är moraliserande knösar bör ni ladda ner den, för den är sick.

Darlin, don´t you go and cut your hair
Do you think it´s gonna make him change?
I´m just a boy with a new haircut
And that´s a pretty nice haircut
Charge it like a puzzle, hit me wearin muzzles
Hesitate to die, look around, around, the second drummers drowned
His telephone is found

Music scene is crazy, bands start up each and every day
I saw another one just the other day
A special new band
I remember lying
I don´t remember lies
I don´t remember what
But I don´t care, I care, I really don´t care
Did you see the drummers hair?

Advertising looks and chops a must
No big hair!!
Songs mean a lot
When songs are bought
And so are you-
Bitch, rant down to the practice room
Attention and fame so
Career, career, career....

Förövrigt börjar Astris ensamträning idag. Jag älskar att vara ensam hemma, eller idén om att vara ensam hemma. Möjligheterna. Men så fort jag är ensam i huset blir jag ett nervrak och börjar i värsta fall gråta, framförallt om jag spelar Aretha Franklin (why?). Jag vet helt enkelt inte vad jag ska hitta på, och känner mig fullständigt misslyckad eftersom det tycks mig att jag inte har förmågan att njuta av ensamheten. Har ovanan att hitta på saker med kamrater då, men inte idag! Min ensamträning har börjat. Gaah, så tråkigt. Intressen, var är ni?

För kanske en vecka sen gick jag, Ingolf och Ella ut på en vårpromenad. Solen sken, fåglarna kvittrade och allt sånt, och jag var på utmärkt humör. Glad i hågen sa jag till hunden: "Ska vi gå till Djuraffären? Då kan du få ett grisöra" (Tänk det, fast med den där nojsiga rösten man får när man pratar med djur och småungar) Ella fattade vad som var på g, och spurtade hela vägen till Djuraffären (hon skulle kunna gå dit själv, om man bara knöt fast en lapp och en tjuga i hennes halsband. "Vill du gå till Djuraffären?" vroooom).

Ungefär tio meter ifrån ingången säger Ingolf: "Men... det är ju söndag. Har de verkligen öppet på söndagar?"  Oj. Pharcyde poppade upp i huvudet: "I guess thats one of those things that make you go: shit! Ooh shit". För hur förklarar man för en hund att affärer har speciella öppettider, och att ingen vill jobba en söndag? Jag försökte verkligen. Jag drog i handtaget till dörren för att demonstrera att den var låst, men Ella satt bara där och såg förväntansfull ut. She lööövs Djuraffären. Det enda stället där det är tillåtet att ta med hundar in, och givetvis det enda stället där hundgodis ligger utspritt överallt.

Dåligt samvete. Sannerligen. Men med hjälp av lite "leversnittar" (yummie to the tummy) glömde hon besvikelsen en stund, och fick tre limpskivor som tröst. Det var mer för min skull; dåligt samvete botas bäst med överdriven vänlighet.





                       
Ella och jag utanför Djuraffären - hon tittar bedjande på mig, jag lider. Nja.

... att våren har kommit?
... att jag kommer att bryta benet i Trysil imorgon?
... att det här året kommer att bli det bästa av dom alla?

Nein. Njet. Nej, nej, nej, ni dumma höns! I feel it in my fingers, I feel it in my toes... att det är dags för en ny lika som bär!

                               
Den här gången är det en koala och KRS-one som aspirerar. Likheten är inte slående; koalan är för söt.
                                                     
Men nu! Plötsligt, med a KRS-one hair do, blev koalan lite nedfulad och mer KRS-ig. "Uh oh, what you gonna do now? Uh oh, they gonna blame you somehow!"

Hallåå alli-hooopa! (Ni vet vad jag menar, aaaight? Skånska to the people)

Var ute på hundpromenad häromdagen, i vårsolen (löfli). Efter att jag gått en bit mötte jag en kvinna som också hade en hund med sig, men som inte verkade vilja låta dem hälsa på varandra. Hennes hund, någon slags underlig ras med affro, vände sig om mot mig och Ella (mein hunt) och gnällde, tydligen väldigt piggelin på att få nosa runt lite. Till slut gav kvinnan upp, och lät hunden gå ca två steg närmare Ella (fortfarande för långt bort för att de skulle kunna ha nåt utbyte av mötet, if ya know wha I meeaaan).
Kvinnan: "Är det en... hu-hund?"
Jag: "Eh, va?"
Kvinnan: "Är det en huund?"
Jag: "Om det är en hund? Ja, det är en tik"
Varefter hon släppte fram sin hund några steg till, och lät dem hälsa.

Det finns löjligt många avsnoppande svar på den frågan, och ni kan ju själva fantisera ihop diverse. Dem bidrag jag hittills fått är något i stil med:
 - Nej, det är min tränade råtta.
- En hund? Nej du, det här är min varg.
- Hallå, farfar? Det är en katt.
- Hund? Var är det en hund?
Ja ni, det ena klyftigare än det andra. Bidra gärna med nya lustigheter.


                               
                                                                        Min tama giraff, Ella.

Fick just skjuts hem från Ingolf med Priggles och hennes far, och i bilen gick radioprogrammet God-knows-what. Det handlade om syn- och hörskadade, och vad som var värst och blaha. Det var barn som var gästpratare. Illa nog det, om jag får säga det själv. En av kommentarerna jag snappade upp var "Ja, men det är ju bättre att vara hörselskadad, för då kan man ha hörapparat". Erhm. Men det var inte värst. En liten tjej förklarade, på ett mycket virrigt sätt, att "det spelar ingen roll om man är synskadad, för man är ju typ ändå lika mycket värda. alla är ju lika mycket värda. man ska leka med synskadade." Hej Bamse-mentalitet och KP-prenumerant! Jag menar självklart inte att hon har fel, men:

"Giving equal parts to people who clearly are not equal is called what, class? Communism!"

Jaojao, lite politisk inkorrekthet en fredagkväll har väl aldrig skadat. Eller ja, det har det nog. Kanske framförallt fredagkvällar. Jag lever ju trots allt i den gamla naziststaden Ludvika. Huäh. Byyyter ämne nu!

Men till vad? Kanske jag kan fortsätta på Bamse-mentaliteten. Först av allt vill jag lovprisa Bamse; Rune Andréasson och Astrid Lindgren går hand i hand i mina värld osv. Men! What´s up med Bamse? Alla biroller är grymma, Skalman och Krösus m. fl., men Bamse är bara... ett vitt papper. Har han några egentliga egenskaper förutom att vara snäll och stark? Tänk Skalman, klokboken #1, men som alltid somnar eller talar i gåtor till de stackars små djuren. Eller till och med Krösus! Den lilla råttan som blivit förblindad av pengar och makt, och har en grupp maffiamöss jobbandes under sig. Men Bamse, nej, han är bara go´ och glad kexchoklad.

Jag skulle önskat mig en mer nyanserad bild av Bamse. Vad tänker han på när han vaknar i vargtimmen med Brumma-Lisa sovandes bredvid sig? Vad har han för mål i livet? Är han verkligen nöjd med att jobba som skogshuggare? Önskar han sig nåt mer, saknar han det där lilla extra? Jag skulle vilja läsa det avsnittet där Bamse får medelålderskris och köper en Ferrari och skaffar en älskarinna ( kanske Nina Skutt? Det skulle vara en intrig).

Neeej. Bamse är Bamse är Bamse är Bamse - världens tråkigaste björn.
                                                          

Sitter mitt i en städorkan - the eye of the storm. Dammsugare, dammvippor, katter och förvirrade människor överallt. Det känns fullständigt värdelöst att dammsuga när man har två katter och en hund. Det tar inte mindre än två timmar innan det är lika mycket ludd som när man började. Men: när mamma får städmani finns det inget annat att göra än att nicka och se sysselsatt ut med en trasa. Beatnuts en gång till: "There´s no escaping this".

Förövrigt var vår rekor Leif närvarande på engelskalektionen idag. Vi misstänkte att det var för att bevaka Yogi Björn, som blivit anmäld av några elever, men icke. Min insiderkontakt säger att det snarare beror på att han har bestämt sig för att vara "mer aktiv i elevernas göranden och tyckanden". Hmpf. Yogi mjuknade till ett geléhallon när självaste Rektorn var med, och tack och lov för det. Kanske borde vi bjuda in honom lite oftare?

Rektorn med stort R, Leffe, kom till lektionen med tröjan ut- och in. En stor lapp som förtäljde tvättråd hängde ut på ena sidan, och alla sömmar stack ut. Inte kan självaste Rektorn gå runt så? Vilket intryck ger det oss elever? Så jag sa till honom. Hejdå värdighet! "Eh, jag vill inte vara oartig, Leif, men din tröja är ut- och in." Konfunderad. "Nej, den är åt rätt håll" En sekunds tvivel, innan jag åter lade märke till tvättlappen som stack ut. This can´t be right..? "Eh, lappen sticker ut" Jag vet inte riktigt om det var schysst eller elakt. Ganska förnedrande att en elev sa det till honom, men hellre det än nån av hans kolleger? Ja, jag vet inte.


Och nu: Nile City! Muntrar upp mig med att läsa originalmanuset, så scenen skiljer sig lite från hur den ser ut i tv-serien.

SCEN 1:15
Interiör: Radiostationen, studion - kväll
(Glenn, Lol)
Glenn tonar ner "Brothers in arms" inne i studion. Crazygästen Lol Tolhurst sitter och väntar.
Glenn: Med oss i studion har vi Lol Tolhurst, välkommen till Nile City.
Lol: Tack!
Glenn: Och du har med dig?
Lol: Det är mina koleanska adoptivpälon.
Glenn: Och vad får vi höra?
Lol: Säg ett datum.
Glenn: De har jag aldrig hört.
Lol: Nej, du ska säga ett datum, vilket som helst.
Glenn: Jaha ja... 23 februari.
Lol: Nej! "London calling" Den kan de inte. Säg ett annat.
Glenn: 20 december.
Lol: Nej! Det går 365 låtar på ett år och du väljer "What´s love gotta do with it"! (Sjunger låten ironiskt)
Glenn: Förlåt. Jag visste inte att det var den. Femte juni?
Lol: "Hey you. The Rock Steady crew. Show´em what to do. Make a break, make a move." Farfar!
Glenn: OK, nu har jag det. 29 maj.
Lol: En klassiker! "Walk on the wild side".


                                  
Försökte ännu en gång hitta nåt vettigt på Google, med sökordet Nile City. Tydligen är det ett annat namn för Kairo. Tough luck.

Oj oj oj. Vilken morgon. Klockan är 09.15 och jag sitter påklädd hemma vid datorn. All dressed up and nowhere to go. KUHI inställd, och klassrådet känns rätt värdelöst. Åtminstone om man bortser från att jag ådrar mig Yogi Björns berömda vrede, men jag kan leva med det. Ska sysselsätta mig med en engelskauppsats hursomhelst, så det blir plus minus noll.

Sökte efter seriestrippar med Rocky av Kellerman, och detta var vad jag hittade. Franskt, som det tycks. Men som tröst fixar jag ett nytt inlägg med the real shit; Rocky och Ol´ Dirty Bastard. Hah.

                                   
                                         "Rocky" tecknad och skriven av Frank Margerin.

Monday, monday, bapaa, bapapapaa - som Mamas and Papas sjunger. En lång, lång dag och en lång, lång sång. Oh, dessa horribla dagar, en gång i veckan, fyra gånger i månaden.

Engelskaläraren Beverly, a.k.a. Yogi Björn, var inte på sitt bästa humör. Hon började lite lätt med att kritisera svenskar och prisa stereotypen av oss som fåordiga grottmänniskor (men det är ett nöje hon ägnar sig åt de flesta lektioner, så det var väl inte så förvånande). Hon parade ihop oss två och två och tvingade oss att småprata, eller chitchata, för att öka vår social kompetens. Står det i kursplanen?

Hursomhelst, hon accelererade snabbt och gav sig på en klasskamrat - "---, can you read the following text?"... "Go on"...två stycken senare..."Go on"...efter en lång sagostund där blyg människa tvingades läsa för klassen, utbrast hon "Well, it´s so nice to hear your voice every once in a while. We don´t get to that often". Aj.

Som grädden på moset passade hon på att kalla mig och Ingolf "thick". Ordagrant sa hon "Some people are very thick", men det går nog inte att ifrågasätta vilka hon menade, med tanke på att hon pratade med oss om varför vi gjort läxan fel (Vi trodde att det var ett facit längst ner på papperet och skrev därför utan vidare eftertanke av "svaren" på stencilen med bläckpenna. Tydligen var det valalternativ som man skulle fylla i. Kanske är vi lite thick, men jag föredrar lazy.) Nej, Bivi var inte på topp idag.



                                          
Jag lärde mig prata som Skurt idag: "Nu         ska         du      berätta       en     saga      om     mina       leksaker"

HU! Skolan slår tillbaka idag med full styrka, och jag måste skriva en uppsats om mobiltelefonens för- och nackdelar. Säger som Beatnuts: "cuz if it ain´t gangsta - keep it movin´" Haha. Så nu roar jag mig en stund med att läsa Chaplins självbiografi "Min självbiografi" (galen titel). Hittade favoritavsnittet, som har jagat mig i flera år. Charlie är på turné som varietéartist, och har just fått rum hos en gruvarbetare i staden Ebbw Vale:

"Värdinnan, en lång ståtlig kvinna i femtioårsåldern, hade en tragisk utstrålning kring sig. Hon kom in på morgonen med min frukost och sade knappt ett ord. Jag lade märke till att köksdörren alltid hölls stängd; var gång jag ville ha någonting måste jag knacka på och dörren öppnades bara på glänt.
   Andra kvällen, medan jag satt och åt, kom hennes man in. Han var ungefär jämnårig med sin fru. Han hade varit på teatern den kvällen och tyckt braom pjäsen och nu blev han stående och pratade en stund med ett tänt ljus i handen, klar att gå till sängs. Det uppstod en paus och han såg ut att tänka på något som han ville säga.
- Hör du, jag har nånting som skulle kunna passa på teatern. Har du nånsin sett en mänsklig groda? Håll det här ljuset, så ska jag ta lampan.
   Han förde mig in i köket och ställde lampan på skänken, som hade ett förhänge framför nedre delen istället för skåpdörrar.
- Gilbert, kom fram!, sade han och drog undan förhänget.
   En halv människa utan ben, med alltför stort, blont, platt huvud, skrämmande vitt ansikte, insjunken näsa, stor mun och kraftiga muskler på skuldror och armar kravlade fram från skänken. Han hade flanellunderkläder med benen avklippta vid vid låren, där det stack ut tio korta tjocka tår. Den hemska varelsen kunde ha varit tjugo eller fyrtio. Han tittade upp och flinade och visade sina gula glesa tänder.
- Hoppa, Gilbert!, sade fadern och den eländiga varelsen sänkte sig långsamt ner och kastade sig sedan upp med hjälp av armarna nästan i jämnhöjd med mitt huvud.
- Hur tror du han skulle passa på cirkus? Den mänskliga grodan!"

Freakshow på 10-talet! Senare i texten säger pappan: "Han sover förstås under skänken bara när vi har teaterfolk här." Comforting. Chaplin drar slutsatsen att han sovit i den mänskliga grodans säng.

Gilbert har varit mitt alldeles speciella hjärnspöke ända sedan jag läste boken för några år sedan - hoppas kanske att jag kan överföra honom till er.

"Hoppa, Gilbert!"