astri

För kanske en vecka sen gick jag, Ingolf och Ella ut på en vårpromenad. Solen sken, fåglarna kvittrade och allt sånt, och jag var på utmärkt humör. Glad i hågen sa jag till hunden: "Ska vi gå till Djuraffären? Då kan du få ett grisöra" (Tänk det, fast med den där nojsiga rösten man får när man pratar med djur och småungar) Ella fattade vad som var på g, och spurtade hela vägen till Djuraffären (hon skulle kunna gå dit själv, om man bara knöt fast en lapp och en tjuga i hennes halsband. "Vill du gå till Djuraffären?" vroooom).

Ungefär tio meter ifrån ingången säger Ingolf: "Men... det är ju söndag. Har de verkligen öppet på söndagar?"  Oj. Pharcyde poppade upp i huvudet: "I guess thats one of those things that make you go: shit! Ooh shit". För hur förklarar man för en hund att affärer har speciella öppettider, och att ingen vill jobba en söndag? Jag försökte verkligen. Jag drog i handtaget till dörren för att demonstrera att den var låst, men Ella satt bara där och såg förväntansfull ut. She lööövs Djuraffären. Det enda stället där det är tillåtet att ta med hundar in, och givetvis det enda stället där hundgodis ligger utspritt överallt.

Dåligt samvete. Sannerligen. Men med hjälp av lite "leversnittar" (yummie to the tummy) glömde hon besvikelsen en stund, och fick tre limpskivor som tröst. Det var mer för min skull; dåligt samvete botas bäst med överdriven vänlighet.





                       
Ella och jag utanför Djuraffären - hon tittar bedjande på mig, jag lider. Nja.