astri

Jag bröt inte benet i Trysil, även om det kändes som att jag krossade knäskålarna när jag ramlade i knattebacken. Men det är som de säger, för att citera Sällskapsresan: "Kom ihåg! Skippa alltid sista åket, och första - varje dag!" Ord upp! Hur många gånger i bussen frågade jag mig inte om det var värt den långa resan? Vi fick fem timmars åktid för sju timmars resa. Och vilken resa! Det blev flashback till högstadiet, coola grabbarna längst bak i bussen som brölade och rökte (my god!) på rasterna. Högstadiet är inte så rock´n´roll. Sen var naturligtvis brudarna där också, som fulflirtade med boysen. Dem gick ner till den minimala toaletten för att sminka sig innan vi kom fram till Trysil. Behöver jag berätta mer?

Egentligen inte, men hur kan jag låta bli att berätta om när det lilla sprutludret som satt bakom mig plötsligt tystnade efter en entimmeslång kaskad av menlösa ord, för att två sekunder senare säga: "Jag tror inte jag vill sova. Vill jag det?" Eller när en viss herr Carling rapade, för att sedan utbrista: "Vet ni vad det smakade? Rök!"

Jag kände mig som en liten tant som hamnat på fel buss en lördagkväll, och livrädd snörper munnen och kilar fast sin handväska med vitnande knogar. Suck it up, homeboy!

När vi väl kommit fram och värmt upp in the kid zone en stund, bestämde jag och www.swik2.blogg.se oss för att ta liften upp för berget och åka ner till backarna på andra sidan. Dum idé. Dum dum dum. Vi tänkte inte på att:
* det var en knapplift som gick över en sjukt brant ( i princip 90% lutning, take my word for it), och att vi som snowboardåkare var tvungna att hålla den där jävla knappen under armen hela vägen upp. Smärtan!
* andra sidan av berget var den blåsiga sidan
* andra sidan av berget var sidan utan sol
* vi blev tvungna att åka ner för en röd backe där all lössnö blåst bort

Som sagt, dum dum dum idé. Blöta, kalla, utmattade. Och sen tillbaka på bussen. Samma platser som förut. Horrible dictu! För att citera Jan. Men det var värt det, för det är en rolig historia att berätta. Speciellt om hur vi sedan gick/satt ner på brädan nerför en stupbrant svart backe för att det var så dåligt underlag. Vi gick ner för ett berg som var två km högt. Reeeespect.

Men! Enough with the winter. Lägger upp en munter vårbild som får väga upp mina och Sannas snöäventyr.



             
Hejåå, vad liten den blev. Men det är så det är med blogg.se; nytt och spännande varje dag. Man vet aldrig vad dem ska hitta på härnäst. Hursom: snödroppar i ett dike, mina ben i vårsolen när jag väntar på Sanna och så hundpromenadsutsikt. Vår!