astri

AJ. AJ. AJ. Nu när jag skriver darrar jag fortfarande av efterverkningarna från tusen nålar som stuckits in i min fingrar och ben. Ägnade söndagskvällen åt att försöka sy till mina second hand-byxor, som när jag köpte dem såg ut som ett par utmärkta byxor med lite häng, men vid närmare granskning visade vara enorma. Betalade i och för sig bara en tia, så det var inte några bittra tårar som föll när det visade sig att det var fel storlek.

Hursom, jag är ingen stjärna på att sy och greja, mest på grund av att jag har sjukt dåligt tålamod, så jag övertalade mor min till att sy dem. Mor min övertalade å andra sidan mig till att nåla dem själv. Inte mer än rättvist, tänkte jag, och plockade med gott mod fram nålarna.

Ååh, jag ryser bara jag tänker på dem små, vassa sakerna. Jag ägnade ca en timme åt att få rätt passform, hur bra det nu gick, innan jag insåg att den passformen inte fanns, och bestämde mig för att pröva en annan modell. Morsan hade tipsat mig om att nåla på insidan, såklart, och jag följde hennes råd. Men att prova byxor som är ut- och invända ger inte något verklighetstroget intryck. Jag bestämde mig istället för att vända på dem, trots att nålarna satt på insidan, för att prova dem åt rätt håll. Visst skulle det göra lite ont när jag tog av dem, men lite nålstick klarar man väl av.

Byxorna gled på, nålade och fina, eftersom nålarna satt med spetsen nedåt. Efter att ha sett vilka partier som borde ändras, tänkte jag ta av mig dem. Icke då! Tusen nålar grävde ner sig i mina ben, och byxorna satt fast på mig. Oh, den smärtan! Jag började nästan gråta av frustration, för det fanns inget annat att göra än att sakta dra av dem. Efter tio minuters sammanbiten kamp mot nålarna, kom jag ur byxorna. Lättnad, lättnad!

                               
                                Slutresultatet! I bästa Carlings-modell (njaae... och tacka gud för det).