astri

Karin ringde igår och var milt panisk för att hon insett att hon var tvungen att gå ut med klasskamraterna (som det verkar inte de festligaste [eller så var de det, vet inte riktigt, måste ringa henne senare]). Jag blev hursomhelst skadeglad och sa: "Men Kak, du MÅSTE gå nu, du fattar det, va. Nu känns min hemmakväll plötsligt guld värd" osv. Men, skrattar bäst som skrattar sist, här är Karins SMS-saga:

"Fan, fan, fan, jag borde verkligen gå på den här klassammankomsten ikväll. Men jag vill inte! Me not want to!"
"Han vet var jag bor också, jag dör!"
"Okej, walk of doom!" (spännande här)
"Herregud det är bara jag och två snubbar här!" (lättnad över att befinna sig två timmar bort från den förfesten)
"Jag dör, jag dör och skrattar ihjäl mig samtidigt!"
"Full jag är full ni har faktiskt trevligt."
"Och vi diskuterar musik! Jag kanske har hamnat med humanistfr!" (här började min skadeglädje suddas bort)
"Tack för att jag får använda dina musikkunskaper!" (mycket smickrande, haha)
"Han kör speakerbox. Jag är lite förtjust!" (Jag tror att hon menade beatbox)

Idag:
"Uuuuuh så bakfull... Ska till lektion. Har reducerat min grammatik till grottstadiet. Uuh..."
"Okej. Inga snabba rörelser. What. So. Ever."
"På din lista över varför man gör saker borde vara den här som jag gör nu: går till en föreläsning och lyssnar på Neil Young." (Det fattade jag aldrig riktigt)

Jag kan ju säga att jag den här hösten delvis parasiterar på Karin och lever ut via hennes sms, haha.