astri

"Jag släpar som en dragg över världens botten" som Tranströmer skrev. Så känns det just nu. Blir banne mig självmordsbenägen en vecka i månaden. Är det rätt och riktigt, frågar jag mig. Nej. Blä. Vill bara ligga i min obäddade säng och stirra in i väggen, men jag har skola att göra. Blä. Usch och fy.

Det värsta med di hele är att det kommer att vara helt väck om några dagar. Eller, det är ju festligt också, såklart, men samtidigt gör det hela min känslostämning nu banal. Som att det inte räknas för att det är hormoner.

Nej, nu får jag skärpa mig! Upp till kamp, bröder och systrar...