astri

... är jag inte kär i. Det kommer jagihåg nu extra mycket, när jag ser det här kortet på honom.

               

Jag kan verkligen känna hur det är att sitta där, helt spänd och livrädd, men oförmögen att gå därifrån. Hans blå ögon nålar fast en på stolen, och han plingar hårdhänt på gitarren. Man skruvar lite på sig, tänker att det kanske hjälper att visa sitt obehag, men då strummar han bara högre och säger med skarp röst: "Du ska väl inte gå?". "Nej nej, självklart inte". Och han fortsätter att spela, sjunga lågmält och fixera en med sina groteska, bottenlösa hål tll ögon.

Nej, Strindberg är jag inte kär i.