astri

Alla har vi våra små egenheter, och en av mina är att jag alltid, sen jag var liten, misstänkt att jag hela tiden totalluras av världen. Att jag ÄR Jim Carrey i The Truman Show. En grej som psykade mig till döden var (och det här var långt innan jag snubblade över Orwells 1984) var att jag trodde att mina speglar var som nåt slags mystiskt fönster för alla andra, så att de kunde se mig hela tiden. Helt otroligt vad egocentriskt, va? Analysera ICKE!

Med tiden har det där blivit bättre, även om jag gått runt i mitt artonåriga liv med en smått undermedveten idé om att alla andra är sammansvurna mot mig och utsätter mig för något grymt, behaviouristiskt experiment... Hursom, idag kom et tillbaka lite, bara lite. Var ute på en liten cykelvända när det underligaste regnet började falla. Det regnade jättemycket, men absolut inte störtregn. Det kändes snarare precis som när man springer genom en sprinkler på sommaren, och plötsligt blev jag misstänksam. Fick känslan av att det bara var nån som lurades; filmteamet drog igång konstgjort regn för att få mig att göra nåt nytt.

Ja, jag är weird ibland, men jag var tvungen att undersöka om bilarna och människorna omkring mig också var blöta.

Men säger det, fick jag välja mellan det röda och det blå pillret skulle jag alla gånger ta det röda. Inga falska illusioner här inte.