astri

Oj oj oj. Jag har varit irritabel hela veckan och kan inte ens skylla på hormonerna, vilket annars brukar funka. Det har varit gnäll och irritation i omlopp hela veckan. Som att luften är packad med elektricitet. Eller med ilska. Vad som nu låter bäst. Eh.

Hursom, hursom. Hade en smärre dispyt med mor idag om huruvida jag och mina kamrater kunde laga mat hos oss eller inte. Helt värdelöst att gräla om, men som jag betett mig den här veckan var det ju inte konstigt att både hon och jag käftade. Det slutade som det brukar, jag försöker med min tysta arga gång, går ner till mitt rum och sätter på musik. Inget konstigt eller speciellt roande med det. Om det inte varit för mitt val av musik. Jag hade sån lust att lyssna på Nirvana! Och när jag är sur är det inte mellow yellow-volym som gäller, utan snudd på unbearable. Så jag drog på Nevermind på högsta volym och börjar pyssla och sura.

Plötsligt slår det mig vilken tonåring jag är! Grälar med morsan, smäller igen dörren och drar på "sån där skränig hårdrock" (eller grunge, om vi ska vara fina i kanten). Vilket skämt. Borde dragit till med en replik i stil med "Jag har aldrig bett om att bli född!"

För den delen fick jag igår reda på att jag inte var önskad av min pappa. Jag kanske borde rymma hemifrån, eller göra en Thelma och Louise? Måste bara få körkort först, sen blir det åka av med tonårsrevolten!


                              
                                     Var tvungen att ta med en bild på Judas Priest i all sin glans.